Idag är det 9 månader sen

Måndagen den 12/12 kl 21.30, när jag stod o borstade tänderna, gick vattnet. Inte allt på en gång utan det sipprade bara till en början. Jag gick in till Daniel som hade hunnit lägga sig o sa: "älskling, jag tror vattnet går...", varpå han studsade upp ur sängen o sa: "va, är det dags?!" Jag ringde till förlossningen o fick prata med en barnmorska, otrevlig tyvärr, som ställde frågor som var helt omöjliga att svara på, som t.ex. "hur mycket vatten skulle du säga att det har kommit?" Ja, inte vet väl jag.. Hon bad mig ringa tillbaka om en timme. Precis efter att jag lagt på så började värkarna att komma, vi tog tid o det visade sig vara ca 5 minuter mellan varje så efter 45 minuter ringde jag igen, berättade om värkarna o att vattnet fortfarande sipprade. Hon bad oss komma in på en undersökning, så vi packade väskorna o åkte iväg. Ganska precis vid midnatt blev vi insläppta på förlossningen o då forsade allt vatten som fanns kvar. Jag fick lägga mig i ett undersökningsrum dör barnmorskan kopplade på CTG för att kolla mina värkar. Låg där ett bra tag innan hon kom tillbaka, o när hon väl gjorde det så sa hon att vi skulle åka hem igen. Hon tyckte inte att värkarna var tillräckligt täta o så var jag bara öppen 0,5 cm. Då gick jag sönder lite o fick total panik. Jag sa att jag tänker inte åka hem! Vad skulle jag göra hemma liksom? Sova var ju uteslutet. Snöoväder var det dessutom så det tig över en timme att ta sig till förlossningen, så inte tusan kommer jag sätta mig i bilen o åka hem igen! Barnmorskan sa att vi skulle komma tillbaka på tisdagen kl 13, men vi sa nej. Efter mycket om o men fick jag ett rum på en annan avdelning (dom sa att det var fullt på förlossningen), så då slapp jag åka hem. Daniel fick däremot inte stanna kvar, så efter mycket om o men även för hans del så fick han tag i ett hotellrum där han kunde sova. Jag kom upp på avdelningen nångång mellan 2-3 på natten, fick morfin så att jag skulle kunna sova (det gick inte) o en klocka att ringa på om det blev värre. Mellan 4-5 hade jag ont helt tiden o kände att jag var tvungen att ringa på klockan. En barnmorska kom o undersökte mig, det visade sig att jag var öppen 4 cm o hon sa att jag skulle köras ner till förlossningen igen. Jag ringde Daniel o berättade ad som hade hänt o sagts o det kändes som om han var där på 2 sekunder. Han mötte mig på förlossningen samtidigt samtidigt som barnmorskan erbjöd mig ett bad. Jag tackade ja. Precis innan jag skulle kliva ner i badet var det skiftbyte o jag fick ett par helt underbara barnmorskor!!! Thank god! Hann inte sitta i badet speciellt länge förrän värkarna blev extrema. Efter ungefär en timme orkade jag inte sitta där längre, så jag försökte ta mig upp, men det var inte lätt med tanke på att värkarna avlöste varandra en efter en. Tillslut var jag iallafall inne på rummet igen o de började undersöka mig. Jag var öppen 10 cm o jag tänkte: inte undra på att jag har så himla ont!!! Fick lite lustgas, nåt annat hanns inte med, o helt plötsligt sa dom att dom såg huvudet. En värk till o sen var hon där, 08.58 tisdagen den 13/12, föddes vår underbara Agnes, 3735 g o 49 cm lång. Daniel klippte navelsträngen. Bästa dagen i mitt liv ❤

Allt gick snabbt, hann inte ens ha etablerade värkar i 4 timmar innan hon var ute. Så det var tur att den första barnmorskan inte fick som hon ville, kl 13 hade Agnes varit född i 4 timmar!

Idag är det här 9 månader sen, helt ofattbart ❤